2012-06-18

Jag vann alltid över vargen!

Efter den mycket tragiska händelsen på Kolmårdens djurpark, där en djurskötare dödades i varghägnet kom jag att tänka på min egen relation till vargen.

Jag är uppvuxen i en liten stad utanför Åbo och vistades mycket hos min mormor på landet, där det naturligtvis fanns en hel del vilda djur. Jag tror att många var mer rädda för "ryssen" än för vargen, för egentligen har jag inget minne av att det skulle ha förekommit vare sig varg eller vargsnack i dessa sydliga trakter. Vargen var ändå så mytomspunnen i folkberättelserna att jag fått stor respekt för den.

Det föll sig inte bättre än att det fanns utedass där på gården när jag var liten och jag minns att det var ganska pirrigt att gå dit. Särskilt då framåt kvällen blev rädslan påtaglig. Vargen kunde ju komma och äta upp mig! (På dagarna gick mina kusiner och jag ofta i skogen och hade ingen tanke på några djur, vi var aldrig rädda för någonting.)

Helst ville jag inte gå ensam till utedasset om kvällarna, men det hände att jag fick göra det ändå. För att då kaxa till mig under dessa besök brukade jag leka en ganska lustig liten tankelek. Jag sprang alltid denna korta sträcka på tillbakavägen och när jag var ungefär halvvägs (vågade inte tidigare!) till husets ytterdörr tänkte jag att just i det ögonblicket började vargen springa med full fart "från världens ände" - i avsikt att ta mig! Jag minns fortfarande hur ängslig jag blev av denna självsuggerering och hur det kändes i magen.

Gissa om jag kutade!

Men som ni förstår, så lyckligtvis vann jag jaktkampen varje gång och dessa storslagna segrar gjorde att jag slutade att vara rädd för vargen.

Det ska tilläggas att jag styrde alltså själv över sträckan och tiden, vilket kanske visar att samtidigt som jag var lite rädd, så var jag det ändå inte. Jag visste att ingen varg skulle komma, men gillade ändå att kittlas med min egen rädsla.

Jag älskade djursagor när jag var liten. Kanske var det den elaka vargen från sagorna som skapade min lek. Vad vet jag!




DN 1 2 3 GP SvD 1 I

9 kommentarer:

  1. Härligt minne!:)
    Jag undrar om inte de flesta barn "peppar" sig själva på liknande sätt. Jag känner väl igen mig själv i din berättelse fastän det förstås inte handlar om vargar.
    När jag bodde i skärgården för hundra år sisådär, så visade man mig ett litet träsk där kvinnorna brukade skölja sin tvätt. En gammal man hade varit med sin mor där när vargen kom och han gömde sig under en upp och ner vänd bytta. Om det stämde vet jag inte, men det var med stor inlevelse han berättade sin historia.
    Trevligt inlägg fastän otrevliga saker har hänt på Kolmården.
    Ha en fin dag!

    Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Denna lek har stannat kvar i minnet, så den var nog ganska viktig på något sätt. Jag tyckte mycket om bröderna Grimm och andra grymma sagor och kanske var detta ett sätt att tackla känslorna. Har ofta skrattat åt detta minne under årens lopp.
      Den gamle mannen hade kanske upplevt vargen på det där sättet eller så hade även han en livlig fantasi. Lite kul berättelse i varje fall. Fast fanns det verkligen varg i skärgården? :)

      Trevlig måndag!

      Radera
  2. Så trevligt att få ta del av ditt minne från barndomen.

    Jag kutade som en rädd hare över gården när jag skulle ut i ladugården om nätterna, även om jag inte hade någon varg i tankarna precis. Jag vet egentligen inte vad jag var rädd för.

    Jag slet upp ladugårdsdörren och så fort jag kom in i ladugården var jag trygg igen. Där fanns inga hotande faror av något slag, inte ens på det halvmörka höloftet.

    Kram, Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi är nog ganska många med minnen från mörka kvällar från landet och även utan någon påtaglig anledning till rädsla var vi det ändå. Kanske var det mest mörkret i sig som skapade allt detta.

      Kram!

      Radera
  3. Ett av mina häftigaste minnen är också en varg eller snarare lätet varningsskall vid tältet i Hamra nationalpark. Det var ett skall jag aldrig glömmer. Tog mig ur sovsäcken och ut men då försvann vargen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du hade en något mer konkret vargupplevelse än jag, det är då klart. Du är modig som vågar vandra ensam, det skulle nog inte jag klara.

      Radera
  4. Har en upplevelse med djur som jag aldrig glömmer när jag var barn. På somrarna bodde vi alltid på morfars och mormors gård i Danmark. En kväll - naturligtvis stormade det och regnade det- låg jag ensam på mitt rum och läste. De andra var på släktträff, men jag var förkyld och fick stanna hemma. Det var mysigt och samtidigt spännande med detta ansvar. Plötsligt hörde jag ett flåsande ljud och något som skrapade utanför. Jag blev alldeles kall och gick längst in i rummet och hämtade mitt brännbollsträ för att försvara mig. Då flyger fönstret upp och ett groteskt ansikte visar sig! Det rinner vatten av det - och - plötsligt säger det muu så det ekar i hela rummet!! Naturligtvis var en kalv som hade kommit ut ur inhägnaden och förirrat sig bort till bostadshuset. Men så rädd tror jag aldrig jag varit senare, i varje fall inte som barn!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha, tack för dagens skratt, trots att du kallar en söt kalv för grotesk? Det var då inte snällt, men jag kan mycket väl förstå att du blev riktigt rädd! Kanske var du inte heller så van vid kalvar?

      Tur det inte var jag! :)

      Radera
  5. Jag var rädd för björnar. En gång rymde jag och min kusin till "stora skogen" (en liten skogsdunge nära hemma). Men när klockan var nio så var jag så oerhört uppjagad så vi gick hem. Mamma och pappa hade hela tiden sett oss, men lät oss hållas :-)

    Visst är olyckan tragisk! En djurvårdare som jag jobbade med blev illa biten av en varg på Skansen. Men då hade hon råkat släppa ut den och fångade den med en håv (!). Så en viss förståelse för vargen finns ju, en aning trängd... :-)

    SvaraRadera

Tack för din kommentar!